Like the sand through an Hourglass

Sondagsangesten fran nar man var liten sitter i benmargen och har gett mig annu en somnlos natt. Mandagar betyder tidig morgon och lang skoldag. Inget man ser fram emot direkt. Somnlosheten har dock fordelen att jag far lite quality time med mig sjalv.

Om vadret ar det samtalsamnet som man pratar om med vardagliga manniskor, sa ar tid det vanligaste man pratar om med sig sjalv.
Jag har sagt det forr, och jag sager det igen. Tiden gar sa javla fort. Jag har inte ans hunnit vaxa in i min alder. Kanns som om jag fortfarande ar 20 (I most certainly act like one), och hoppet till 25 som ska svara for 7 % av mitt liv, har kannts som ett litet trappsteg.

Jag har redan varit i London i en manad, nar det kanns som att jag var i Vasteras forra veckan. Men minnena som egentligen inte kanns sa avlagsna kanns anda som om de aldrig hant. Annu en av tidens attributer.

Tror aldrig vi kommer fa vara huvuden runt fenomenet tid. Vad som far den att ticka snabbare vissa dagar an andra, vissa manader an andra. Men en sak som ar saker ar att denna omatbara och abstrakta element bara okar i hastighet i takt med att den går framåt.
Det skrammer mig att livet, inte sakta, men snabbt borjar ta slut. Men fordelen med det ar att med tiden sa bracker du barriarer och bockar av punkter pa din delmals-lista. Sa jag ar glad att tiden just nu gar snabbt. Den gor sa att jag kan bocka av en punkt och att jag kan atervanda hem.

Ta vara pa livet och gor det du ska gora… Det ar senare an vad du tror.

/ feizi

Läs även andra bloggares åsikter om Tid, Fenomen, London, Västerås, Livet

thousandwhats - en blogg av 3 killar från Västerås